Vart går egentligen gränsen? Hur mycket smärta, både fysisk och psykisk, ska man kunna ta innan man helt enkelt fått nog. Jag är 19 år gammal och jag kan inte komma ihåg mitt senaste skadefria år. Jag kommer ihåg hur mina knäskador började, nio år gammal var jag och lekte i en lekpark. Helt normalt för den åldern, men det var endast någon timme senare när min knäskål hoppade ur led för första gången som jag fick ta steget bort från barndomen för att ta hand om min kropp. Jag tränade som mest tre gånger per dag, 6 dagar i veckan, jag kommer ihåg hur min pappa kom och hämtade mig för att skjutsa vidare mig till nästa träning, inget undantag för skidåkningen. Jag hämtade min 6 åriga lillasyster från skolan och vi åkte hem tillsammans på bussen. Jag lagade mat åt henne och packade hennes väska, 9 år gammal. Det var efter de som skadan kom och jag var tvungen att genomgå ett halvårs rehabilitering. Jag var aldrig i skolan mer än jag behövde och kalas eller andra klassfester var någonting jag inte hade tid med. Vilket ledde till det uppenbara, jag hade inga vänner utanför min idrott. 

 

Tiden gick på och rehabiliteringen verkade fungera, visserligen fick min pappa en del utskällningar för att han tog med ett barn på gymmet och körde träning med fria vikter. Det var däremot ingenting jag brydde mig om, jag hade redan då en dröm om OS. Jag klarade mig nått år innan knäskålen hoppade ur led igen men efter andra gången kom det som på löpande band. 

 

Jag har nu genomgått tre operationer, 9 gånger har jag dragit min knäskål ur led. Mitt främre korsband har jag slitit av två gånger, båda meniskerna har brustit, även inre sidledbandet har jag dragit av, jag har skador på min patellasena och mitt brosk. Jag har konstant smärta, obeskrivlig smärta. Jag ska nu om några dagar ta nervgifter för att ta bort delar av smärtan och ändå fortsätter jag. 10 år av rehabilitering till och från varav konstant de senaste 3 åren. 

 

Att han en mamma med dödlig cancer borde ha varit tillräckligt för att sätta vilken tonåring som helst ur spel. Utöver det läser jag både en naturvetenskaplig och en samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet med extra tillägg av universitetsmatten. Jag skulle inte kunna föreställa mig ett sämre betyg än ett A. Jag jobbar deltid på Ica och jag tränar varje dag innan skolan och efter skolan. Sex dagar i veckan spenderar jag med bara skidåkning. Tre dagar i veckan är jag i backen från 8 på morgonen till 16 på eftermiddagen. Varje fredag spenderar jag i bil körandes tiotals mils för att ta mig till tävlingar och varje helg pressar jag mig till mitt absoluta max för att genomgå en tävling. 

 

Nu senaste veckan har jag fått en tredjeplats och två förstaplatser. Jag har blivit tvungen att ta smärtstillande och jag ligger och gråter i målet efter varje åk. Jag har aldrig känt mig sämre och att inte kunna prestera som jag vet att jag tidigare kunde är ännu värre, jag känner mig värdelös. Jag vet också att jag har förstört min kropp så pass mycket att ett normalt liv efter skidåkningen kanske inte är möjligt. Ändå fortsätter jag. Jag kan inte ge upp, jag vägrar. Detta är mitt liv och jag skulle inte vara någonting utan det.